Det rymningsbenägna avantgardet
När världen kliver in i 1920-talet, så är det en haltande traumatiserad värld, i stort behov av läkning efter det stora kriget, och efter den pandemi av spanska sjukan som vi i våra dagar verkligen kan relatera till. Det är svårt att tala om det glada 20-talet utan att se den dröjande skugga som vilar kvar, av invalidiserade krigsveteraner, sönderbombade städer och en längtan efter glömska, eller, kanske en desperation efter att hela tiden vara, här och nu. I ögonblicket, närvara i processen som är livet.
Och det är här det sker. Jag vet inte om det är livet som spiller över i konsten eller konsten i livet, men en slags sammansmältning sker i alla fall, och med oväntad kraft; Konsten börjar hända människan, istället för att bara vara sin egen, eller bli tillverkad, planerad; Det historiska avantgardet anländer.
Men vad är då "avantgarde"? Begreppet innehåller ju en häpnadsväckande heterogenitet. Ordet "avantgarde" betyder rätt och slätt "förtrupp", från franskan, vilket ju säkert inte är en nyhet för många. Det började användas redan på 1820-talet som ett begrepp inom konstvärlden. Nu för tiden har dock ordet blivit aningen urvattnat, mycket på grund av att det rymmer så många olika betydelser beroende av sin kontext, och att det ibland använts felaktigt som ställföreträdare för "modernt". Avant-garde kan exempelvis hänvisa till högmodernistiska rörelser som surrealism, Dada, italiensk och rysk futurism, expressionism mm, och en italienare som säger avantguardia menar ungefär detsamma. Om jag lutar mig lite mot Per Bäckström och Ludwig Wittgenstein kan jag nog hålla med om att "avantgarde" är något som betäcknar ett släktskap snarare än en identisk likhet.
Många prominenta har försökt definiera förenande drag, såsom Peter Bürger, Renato Poggioli med flera, så jag ska inte gå djupare in i en beskrivning, mer än att säga att avantgardets nuna kanske känns igen genom att det helt kliver utanför etablissemang och norm. Du som betraktare kanske inte skulle veta vad det är du ser, när du ser det, eftersom det inte liknar något annat. Men just den känslan av ett avväpnande, ett främmande-görande ögonblick i din uppfattning av verket, du blir likt hudlös inför dina intryck. Det är här det sker; konsten händer dig. Och jämsides med detta, börjar konsten hända samhället, ta del i det.
Detta leder fram till något vi inte har berört; kvinnornas 1920-tal. Det ser lite annorlunda ut än alla andra decennier tidigare. Det var årtiondet då det mest synliga steget togs för den kvinnliga emancipationen i Sverige, den kvinnliga rösträtten trädde i kraft år 1920.
Det mer eller mindre vimlar av kvinnor som går i bräschen för konsten under denna tid, men många har problem med att få och ta plats i det offentliga rummet, vilket har givit oss flera "återuppståndelser" av kvinnliga konstnärer senare, när tiden varit "mogen" som det så fint heter. Sigrid Hjertén och Hilda af Klint tillhör skaran som numera ägnas den uppmärksamhet de förtjänar.
Jag tänker att dessa kvinnors producerande av konst blev provocerande eftersom kvinnliga konstnärer plötsligt konkurrerade med män, och därmed den rådande ordningen. Klint hade visserligen ett önskemål om att hennes konst skulle visas tidigast tjugo år efter hennes död, men det dröjde så länge som fyrtiotvå år, och då skedde det dessutom i Los Angeles, inte i Sverige. Många av dem, som exempelvis Hjertén, arbetade också med en inte helt heteronormativ hållning i sitt bildspråk, vilket var, och är tyvärr än idag i vissa sammanhang, provokativt i sig. Eftersom de då blev förbisedda, så vilar dock fortfarande en viss avantgardistisk fräschör kvar över exempelvis Harlequin (1928, av Sigrid Hjertén), i alla fall för mig.
Det ligger något otämjbart och något som är omöjligt att föreviga i avantgardets natur. Det är inte en konststil, strömning eller en era. Det existerar nästan performativt tillsammans med dig som ser och med dig som skapar och möjliggör det. Det är på samma gång en urkraft och något skört, något som passerar och förloras. Avantgardet försvinner i samma ögonblick som verket blir erkänt och hyllat, godtaget av konstkritiker och publik. Ja, det rymmer, lämnar scenen, och kvar blir verket, som ett skal, eller en Platons skuggbild av det egentliga verket, skeendet. Det är kanske därför det fortsätter att fascinera och gäcka. Så det kan nog vara så att om vi idag ser konst av exempelvis Salvador Dalí, Pablo Picasso eller Georges Braque, så skulle vi säga att då, när den var i sin tid, var den avantgardistisk, men att just den egenskapen nu inte längre finns kvar, även om verken innehar ett brett spektrum av andra kvalitéer. Det är helt enkelt en färskvara, att konst är avantgarde.
För finns det något som är så värdefullt för det fria tänkandet, och så stimulerande för en diskussion, som att lydiga ramar sprängs, att normer ömsas som dött skinn inför ny känslighet. En klok människa sa till mig en gång, strax innan vi klev in i ett galleri: "Stanna nu lite, och blunda. Tänk dig att du inte har några minnen kvar. Inte av konst, av teori, av kutym. Inte ens av dig själv. Bara upplev."
Låt konsten hända dig.