Essän; en stor mästerlig soppgryta, eller ett riskorn under lupp?

Jag tänker mig essän som en organism, en svårdefinierad och oformlig amöba som i sin början kan bära idén av en fullt utvecklad elefant, ett intrikat sås-recept eller en bädd av vårens vitsippor. Nästan vad som helst kan vila i den icke förfärdigade essän, i de icke nedskrivna tankarna. Jag känner själv en stark dragning till essäistik som kan upplevas som hård, det vill säga som har förmågan att leverera ett spektrum av ej förutsedda uppvaknanden, som äger en egen tydlig klang. Det känns som om det bara kan ske genom att man som läsare får höra en självständig och nära röst, oförställd. Eftersom rösten som essäns verktyg existerar och tillhör någon, utanför fiktionens sfär, blir essäistiken en genre pregnant med journalistiska och filosofiskt laddade möjligheter. Men också med vetenskapliga. Alla ämnen kan diskuteras, vändas och vridas på, långsamt tänkas över i text.

Det finns dessutom olika traditioner inom essäistiken, där den tyska passar forskaren, ibland med användande av fotnoter och en lite fastare form. Den engelska kliver närmare kåsörens och krönikörens manér, men dock inte hela vägen fram. Den franska traditionen färgas av filosofi och att bryta ny mark, tänka nya tankar. Dessa tre är givetvis en aning generaliserade. I nutida dagspress förekommer essän glesare än tidigare, mycket på grund av dess tidskrävande arbete och skrymmande form. I "Om att vara essäistisk" pekar Anders Åberg ut en tredje anledning till att dagspressen ofta undviker essäistik; den skulle utveckla både läsare och skribenter och därför leda till högre krav på intellektuell kvalitét, vilket i sin tur blir besvärligt naturligtvis.

En fråga kristalliseras, efter genomläsningen av framför allt Sara Danius Husmoderns död och andra texter men också genom Simone de Beauvoirs Brigitte Bardot & Lolitasyndromet och flera av Susan Sontags texter i Against Interpretation and Other Essays. En fråga som inte har uppstått ur en kritisk synvinkel utan snarare ur en rent barnslig entusiasm hos mig: De essäer som berör mig som mest, vad har de gemensamt och hur kan jag lära av dem?

Det första som här slår mig är att de tre ovanstående essäisterna är kvinnor, dessutom mycket betydande och framstående intellektuella. Jag hade gärna anammat detta, men kan inte helt lägga min lit här eftersom ett av mina första mer avväpnande möten med essäistiken var med Roland Barthes Textasen – Om textens njutningar, och jag minns fortfarande hur jag både skrattade rakt ut och rös ohämmat medan jag travade fram och tillbaka med näsan i den lilla boken, oförmögen att sitta still medan texten rann in i tillvaron. Detta har sedan upprepats flera gånger just med olika former av essäer som givit kittlande, sporrande och växtvärkande stimuli. Jag inser att essän som form kräver en säregen stil, som vågar ta ut originella vindlande svängar. I Columbi Enkrona diskuterar Gunnar D. Hansson huruvida texten orkar vara bärande, "Tål skriften ämnet? Överlever förståelsen den verbala kodifieringen?". Den frågan tror jag besvaras med huruvida stilen passar innehållet, det vill säga, är kostymen skräddarsydd för just dig eller ett avlagt ärvt, lappat och lagat plagg?

Däremot måste inte ämnet vara särskilt uppseendeväckande. Sara Danius skriver i DN, "Bloomsday i Dublin, James Joyce var vanlighetens konnässör", där hon menar att historieskrivning är något som beskriver speciella händelser, toppar och dalar i tiden, avgörande ögonblick. Modernisten Joyce beskriver vardag. Hon krokar i detta i sitt förord till Husmoderns död och andra texter, där hon målar upp hur historikern samlar riskorn, medan civilisationskritikern, som också kan intresseras av kornen, dock slutligen fäller omdömet och samlar ihop sambanden.

Och kanske kan det vara så att Danius essäistik låter riskornen sakta singla ner genom medvetandet, ögonblick för ögonblick som passerar i texten, för att sedan landa i sammanhangens stora gryta. Där får de puttra tillsammans med syrlig ironi, en nypa klackhård humor och obegränsade mått av högblank intelligens. Hon skiftar också mellan att lägga luppen över varje ingrediens, till att överblickande skåda genom tid och rum, över essäns vitt uppskissade yta. I "Husmoderns död" skiftar perspektiven ständigt, från att blicka bakåt i olika nedslag och på nära håll syna avlivningsmetoder av ål i gummihandskar, till att vända ut och in på erkända teorier om husmoderns och kökets genusförfaranden nu och då. Här glimrar Danius i sin insikt om köket som i nutid förlorat sin manlighet, och husmodern som mattats från kall styckare och handfast styrka till fnissig knäsvag kak-kreatör. Detta presenteras dessutom i en halsbrytande vändning som får läsarens dåsiga bekvämlighet att gå i tusen bitar.

I "Proust och Majonnäsen" broderar Danius ut sig på ett egensinnigt vis; här är hon inte bara observatör och civilisationskritiker, hon är virtuos. Här kan man också tydligt spåra ett textuellt återkommande kännetecken som spelar på hennes nyanserade bildning inom litteratur: stilfigurerna står som spön i backen. Metaforer, troper, kiasmer och retoriska frågor sammanblandas med en utvecklad kunskap om språklig ton, rytm och dramaturgi. Jag nämnde tidigare humorn, som i sanning får blomma ut här: "Häromdagen råkade jag på en liknelse som jag inte mött förut. Prousts roman, alla fyratusen sidorna, liknades vid majonnäs. Vad är majonnäs? Definitionsmässigt är majonnäs en sås. Jag tvekar att säga det, men slutledningen måste ändå bli denna. Majonnäs är en sås, alltså är På spaning efter den tid som flytt en sås." Direkt i anknytning till detta uttalande drar Danius dessutom in hur såsen beskrivs i Bonniers kokbok från 1960, hon alluderar alltså till sin andra text, "Husmoderns död". Och anmärkningsvärt är att hon behandlar de gamla texterna i kokboken med lika stor uppmärksamhet, grundlighet och eftertänksamhet som om det vore en modernists förstautgåva. Stilfigurerna blir den umami som smeker läsarens smaklökar och dirigerar textens dramaturgiska temperatur.

Stilen är även något som aktualiseras i "Den enskildes form" av Horace Engdahl, när han kommenterar Roland Barthes diskussion i Författarens död. "[…] den modernt hänförande texten, den som får oss att glömma oss själva, rivas upp, ryckas med, bli delaktiga. Sådan är den text vars författare "dör" på det att läsaren ska leva – fast läsarens liv betingas av att han ger sig över till den lilla jouissance-död där författare och läsare möts." Engdahl har också myntat liknelsen att skribenten som essäist har rivit av sig sina gradbeteckningar. Bägge dessa uttalanden ger uttryck för en avsiktlig genomskinlighet, en observerande anonymitet i att vara essäistisk. 

Man kan kanske dra ut linjen ytterligare en bit och säga att den essäistiska hållningen inför en blivande text är att vara tänkandet, inte personan. Det är inte en dagbok som ska skrivas, det är tankar som ska tänkas i text. Det är inte egot som ska väva ut sig, utan intellektet som ska arbeta fram essäistikens essens.