Jojken; från episk minnesbrunn till melloglam på ytan

Fjorton år gammal är jag när jag hör den för första gången. Ur högtalaren rinner en sällsam melodi, kluckandes och stötvis porlande, droppande, och så höga långa klara toner, som blanka isvidder. Men ljuden kommer inte från konventionella instrument utan från en människoröst. Jag har just blivit varse den samiska jojken, närmare bestämt Gula Gula av Mari Boine. Jag har aldrig tidigare hört en så förunderlig blandning mellan strupljud, poesi och sång, vilket är ganska anmärkningsvärt. Det är ändå en del av Sveriges kulturarv, ett immateriellt sådant.

Jojken kan beskrivas som ett introspektivt sätt att sjunga eller ljuda fram toner, med eller utan ord, med eller utan instrument och med en mängd skiftande syften. Jojken är alltså inte en strikt lära, eller en religion i sig själv, utan en performativ praktik och ett kulturellt uttryck, för att nå och skapa det spirituella. Samisk kunskap har tidigare traderats muntligen, från generation till generation och eftersom de innan kristnandet och nomadskolorna var en skriftfri folkgrupp så har vissa jojker burit visdom från mun till mun i många hundra år.

"…den musik och diktning som är egen och särartad för ett folk är dess egendom i djupaste bemärkelse och hör ihop med dess identitet". Detta skriver Israel Ruong 1981 i "Samerna, identitet och identitetskriterier", för Nord Nytt, nordisk tidsskrift for folkelivsforskning (nr. 11). Jag suger stilla på citatet medan Melodifestivalens uttagningar pågår. I år ter sig musiktävlingen annorlunda för mig, då tankarna omkring jojken färgar mina intryck. Samtidigt som Jon-Henrik Fjällgren tävlar med sin fusion mellan jojk, worldbeat och etnopop, funderar jag över jojken som fenomen, med sina undertoner av andlighet.

Om man ser tillbaka i tiden, till 1600- 1700-talet, syns en mörk historia om samernas traditioner runt trumman, deras religion och jojken. Häxprocesser pågår i Sverige, kallade "Det stora oväsendet", med rättegångar, "Trolldomsrannsakningarna", som påföljd mot utövare av bland annat samisk religion. Ur Samenes Historie fram till 1750, skriven av Lars Ivar Hansen och Bjørnar Olsen, kan vi utröna tecken på en mycket låg toleransnivå för annan tro än den protestantiska. I kyrkans ögon var samernas religion en djävulsdyrkan, i dess anknytning till naturen, djuren och landskapet. Kyrkbyggen och kolonisering av Sápmi sker parallellt med missionsarbetet. Efter beslutet om tvångskristnande förhörs nåjder och trummor bränns, allt för att nå kyrkans mål att kristna alla samerna. Jojken och det samiska språket förbjuds.

Genom den koloniserande processen sker en polarisering mellan kristna svenskar och samer, en åtskillnad i "vi och dom", inte olik Edward Saids välkända orientalism från 1978. Detta mynnar ut i en exotifierande och stereotypifierande hållning inför samer och deras livsstil. Än idag har många fortfarande en stereotypisk uppfattning av samer som ofta verkar ligga i en slags kollektiv okunskap och omedvetenhet om historiens sår. Stereotypen; samen i kolt med renar, uppslagen kåta, hundslädar och skidor i ett fjällandskap, pågår och underhålls fortfarande delvis av media- och filmbranschen och i åtskilliga forum på nätet. Jag söker i sinnet, finns där en gräns mellan det samiskt traditionella och det stereotypa, och vad innebär stereotyp i det här fallet? Det känns viktigt att tydliggöra att stereotyper av ursprungs-befolkningar ofta innefattar en stagnering i tiden, de får i den stereotypifierandes ögon inte lov att förändras eller moderniseras. Och om man helt ska frångå stereotypens ingredienser, vad återstår då av kulturarv och historiska spår? Ett kulturarv befinner sig i ständig förändring men det paradoxala är att vi trängtar efter att bevara och skydda det. Ska jojken bevaras i sin mest ursprungliga form eller klarar den en moderniseringsprocess utan att förlora delar av sig själv? Kan man både bevara och förändra samtidigt?

Krister Stoor skriver i sin avhandling Juoiganmuitalusat - Jojkberättelser att jojken aldrig kan lyftas ur sitt sammanhang eftersom den inte längre skulle vara densamma i en annan kontext. En uppfattning jag själv delar. Men jojken bär också något skepnadsbytande inom sig, den är lika elastisk i sina poetiska innebörder som rösten själv. Att Stoor dock lyfter just kontexten som den förändrande faktorn är intressant.

Förra året (2022) blev det beslutat att konstnären och musikern Nils-Aslak Valkeapääs jojk "Sámi eatnan duoddariid" antar skepnaden av samernas och Sápmis nationaljojk. Den har framförts av ett antal samiska artister, i olika versioner och vid otaliga tillfällen. Jojkens betydelser bär på nationalhymnens stolthet och är en gnistrande hyllning tilllandet under norrskenet. I fjärde strofen äras jojken (min översättning från Sofia Jannoks engelska översättning av samiska):

O, dessa nordliga betesmarker

den vida öppna horisonten

storm och rasande väderlekar

jojkar barnens vaggsång

Här kan jag skönja en jojk som både behållit sig själv genom de metamorfosiska förändringar den genomgått, och samtidigt växt ut över alla vidder, kanske för att den hanterats med viss vördnad. Den är inte längre Valkeapääs jojk över Sápmi, utan hela Sápmis hyllning av sig själv. När den skapades var samernas livsvillkor radikalt annorlunda. Idag indikerar exempelvis "storm och rasande väderlekar" klimatförändringar vilket det inte lika tydligt gjorde 1982. Så visst har Stoor rätt, jojken förändras om kontexten förändras, och kontexten förändras för att världen omkring oss och vi själva förändras.

Men det finns också andra ting som drar och sliter i jojken, som kanske inte alltid är av godo. När jag läste kursen "Samisk religion med didaktisk inriktning" fick jag för första gången en tydlig förklaring till uttrycket kulturell appropriering. Kort beskrivet är detta en stöld av något som tillhör en ursprungsbefolknings traditioner, som sedan beslagtas och exploateras av utomstående och ofta koloniserande krafter. En majoritetskulturs tanklösa utnyttjande av en minoritetskultur. Mina tankar har tidigare varit att det skulle vara svårt att med appropriering exploatera jojken eftersom den är just immateriell och frambringad ur ett känslomässigt djup, med rösten som redskap.

Men när jag ser Jon-Henrik Fjällgren berätta om sitt liv i Stjärnorna på slottet så börjar varningsklockorna klämta högt och klart. Jag förstår först inte riktigt vad det är jag reagerar så starkt på. Dagen efter plockar jag fram Aednan av Linnea Axelsson. Det är ett kärt återseende då jag skrev en längre analytisk text om eposet vid dess publikationen 2018. Jag finner raderna:

Det svenska

språket växte

längs tankarna

Samiskan sov

sen länge i kroppen

av skam

under lydnaden

Tilltäppt

sluten inom sig

Rörde sig rösten

knappt märkbart

nästan omöjlig

att rubba

Fjällgrens ord om hans utbrändhet och om hur han av arrangörerna tvingades genomföra jojk på scenen trots sitt dåliga mående får det att krypa i mig av ilska och jag inser att jag måste ompröva tanken att jojken inte kan approprieras. Förutom att känna sympati för artisten Fjällgren och hans känsla av att då ha förlorat sin röst, så känner jag mig nu konfunderad över jojkens framtida öde; det finns gott om faror och rovgirighet inom musikindustrin. Om människan exploateras, blir också jojken drabbad, eller kan jojkens elasticitet bli dess skydd? Hinner den smita ur fällan om den inte vill bli sjungen?

När jag skrev om Aednan, tassade analysen hela tiden runt det episka berättandet. Det blev tydligt redan då att jojken har ett släktskap med eposet. Axelsson skriver om att "sjunga" människor, skeenden och känslor såsom renbetet, gryningen, sommaren. I texten "Yoik for thousands of years" av Johanna Domokos, poängterar även hon jojkens performativitet, och dess starka band till improvisationen; i stället för att sjunga om något eller någon så sjungs något eller någon, objektet manifesteras i och genom sången. För att detta ska vara möjligt behövs en meditativ omgivning eller plats; ofta i eller med närhet till naturen och med lyssnare som har en viss insikt i processen. Domokos nämner även olika typer av jojk, där den skrivna jojken, poesijojk, lockar min nyfikenhet. Genom att välja den episka genren så väljer även Axelsson det poetiska uttrycket framför prosan, och interagerar med traditioner av muntlig litteratur och berättande i sång. Dessa tre egenskaper finner vi i just jojken. Följande textexempel är hämtat ur kapitlet 'Längs Rostočearru. Våren 1913 (Ber-Joná)'.

Vår mörkhövdade sons

landskap

Skidtag för skidtag

sång efter sång

bredde vi ut det

släktlandskapet

i hans kropp

Sjöng fram

världen omkring oss

Den här lyriska beskrivningen kastar ljus i flera riktningar. Axelsson metaskriver fram en episk 'sång' om sjungande. Hon använder eposets (tidigare muntliga) form och den fiktivt jojkande rösten, för att skriva fram jojkens livsnödvändighet. Jojken, sjunger in "släktlandskapet / i hans kropp", vilket visar att just denna jojk är starkt förknippad med just detta landskap, denna mark och detta folk. Den kan ej appliceras på vilket landskap som helst; jojken blir därför kontextbunden. Här återser jag Stoors tankar om jojken i sitt sammanhang och låter min egen tanke vandra ytterligare en bit in i björksnåren. Jag söker efter Jon-Henrik Fjällgrens jojk men hör den inte, finner bara min beklämmande oro. Är det jag eller Fjällgren som gått vilse? Kan man städsla en jojk så hårt att den kvävs och försvinner, drunknar i applådåska och melloglamour? Det kanske är jag som vägrar ömsa en döende stereotyp; den högt ekande jojken som stiger från djupet och sträcker sig över vidderna, intim mellan rösten och dess gestaltande klanger.

        Men raden "Sjöng fram / världen omkring oss", ger en förnimmelse av skapandet som sker i ögonblicket, och som är signifikant för just röstens frammanande. Här existerar själva budskapet endast i uttalandets nu. Sen går det förlorat.