Konstkupp av pirater stoppad av soppa
Skeden lägger sig med ett klirr i resterna av den röda lunchsoppan. Solen har bränt pannan, svetten rinner mellan skulderbladen. Mobilen visar: Barcelona 38˚c. Jag trycker upp dörren till entrén med ryggen och kliver in i den vita kuben: Fundació Joan Miró. Trafikskränet ebbar ut, avgaserna försvinner. Mina heta fotsulor vilar ljuvligt skönt mot det kalla golvet. luften är sval som i en stenkyrka och människor rör sig långsamt, talar lågmält med varandra, som av respekt för det väggarna andäktigt uppbär.
Jag vandrar runt, utforskar de vita ljusfyllda rummen, upplever och andas in verk efter verk, himmelskt. Jag tänker diffust att museum har blivit en slags helgedom över kulturers excellens och genialitet, en behållare som innesluter och bevarar rikedom och exklusivitet. Det är detta vi ser och känner när vi besöker de aktade konstinstitutionerna. Det kanske är därför tomatsoppan som rinner ner över Van Goghs gula solrosor på National Gallery i London blir extra intressant. Ett snudd på ovärderligt konstverk som vanhelgas av miljöaktivister, i det här fallet av gruppen "Just Stop Oil".
Men vad betyder egentligen aktionen, och varför vill någon skrika så högt?
Tomatsoppan blev omskriven av flera svenska och utländska medier den 14 oktober 2022, men det är inte den första i sitt slag. På samma museum i London men tre månader tidigare limmade aktivister fast händerna i ramen till "Höskrindan" och på en kopia av "Nattvarden". Konstvetaren Theodor Ringborg uttalar sig om aktivisternas syfte i SVT Kultur den 26 juli 2022. Han lyfter uppmärksamhetsaspekten och tonar ner att det skulle kunna bero på att flera stora museer tagit emot donationer från oljebolag. Detta får mig att tänka på den oändliga kampen som opioidberoende människor och dess anhöriga förde mot läkemedelsföretaget Purdue Pharma, ägt av familjen Sackler. Familjen hade donerat stora summor till The Metropolitan Museum of Art i New York och tillägnades där "The Sackler Wing", som sedermera döptes om när familjens anseende svärtats av företagets profitgirighet.
Det finns många andra exempel på hur skrupelfria företagsjättar köper sig anständighet och tvättar sin skuld skinande vit genom filantropiska gåvor till museer världen över. Begreppet "The White Cube", som syftar till en konstens utställningsplats, fri från alla andra influenser än konstens egna, fick en helt annan innebörd när konstnären och regissören Renzo Martens släppte filmen The White Cube (2020) som handlar om att återföra de stulna resurser som konstvärlden numera innehar, från kolonisatörer tillbaka till de koloniserade.
I Martens filmprojekt byggs en white cube ute på landsbygden i Demokratiska republiken Kongo, vilket filmas under byggets gång. Platsen väljs med omsorg; byggnaden uppförs i Lusanga, som fram till självständigheten 1960 hette Leverville efter Lord Lever som grundade Unilever. På platsen startades det första palm-olja-plantaget drivet av Unilever, under kolonialt styre. Martens pekar på hur företagsjättar idag köper respektabilitet genom att investera i konst och konstprojekt. På så sätt kan företagen osynliggöra de katastrofala följder som exempelvis skövlad regnskog innebär. Genom att använda ordet "repatriering" signalerar Martens att de resurser som byggt upp White cubes-gallerier runt om i världen är stulen egendom som bör återgäldas. Här pekas bland annat Tate Modern i London ut.
Jag undrar hur jag ska ställa mig till dessa vidrigheter, hur vill jag se konsten? Ska konsten representera världen, kreativitet, konsten själv och mänsklighetens kraft, eller ska den vara en Rolex-klocka på nyliberalismens arm? Ska tvivelaktiga företag kidnappa kulturers arv utan att stå till svars, obehindrat råna och exploatera? Jag njuter och förundras varje gång de där gula solrosorna ler mot mig. Men om vi kan jaga konstpirater på flykten med klister och tomatsoppa så har jag inget emot lite civil olydnad.
En tomatsoppa känns mer människovänlig än en skövlad regnskog.