Recension av Björnjägarens döttrar

När jag öppnar pärmarna till Anneli Jordahls Björnjägarens döttrar träder jag in i ett universum där Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, William Goldings Flugornas herre och Nina Wähäs Testamentet samexisterar. De befinner sig under samma himmel, krokar liksom i varandra. Jordahls bok gavs ut av Norstedts den 2 september 2022 och inte långt senare blir författaren gratulerad till en nominering av Augustpriset. I SVT:s litteraturmagasin Babel får vi också veta att berättelsen redan existerade innan Jordahls förfärdigande, fast i en annan version och att Jordahl inspirerats till att skriva en parafras av den finska författaren Aleksis Kivis Sju bröder från 1870. Kivis verk blev först ovänligt mottaget men räknas numera som en av de viktigare texterna inom finsk historisk skönlitteratur, inte minst för att romanen var en av de första som skrevs på finska. En del menar att Sju bröder kan läsas som en allegori över Finlands utveckling från nomadiska jägarfolk till välansade jordbrukare. Men Jordahls olika grepp får andra effekter. I Björnjägarens döttrar vänder hon bröder till systrar och låter historien utspela sig i nutid, belägen i norra Finlands vildmark.

När berättelsen inleds bor de sju systrarna, fadern Heikki Leskinen och modern Louhi på en liten gård långt utanför stan. Heikki som är en storväxt och skicklig jägare, inte minst av björn, styr familjen med stark arm och håller döttrarna isolerade från det sociala livet och samhället. Fadern avgudas av döttrarna och han lär dem att jaga och leva av det vilda. Kort in i berättandet dör först fadern och sedan modern vilket lämnar systrarna åt deras egna beslut om levernet.

Johanna är den som leder systraflocken med en självpåtagen auktoritet. Hon avgör hur när och var något ska ske, hon leder jakten. Simone dras med ett religiöst svärmeri medan Tina är störst och urstark, och en kapabel jägare. Elga längtar i hemlighet efter att läsa böcker och gå i skolan vilket hon också gör, men bara en kort tid. Tanja är lite av en medlöpare till Johanna, Aune är drömmaren och Laura har det konstnärliga i fingrarna och hjärtat. Ja, alla systrarna har egna attribut och egenskaper. Efter faderns död blir det också tydligt att systrarna på olika sätt mytologiserar honom, han blir riktmärket, lagen och ställföreträdaren för gud, det högsta. När Johanna vid flera tillfällen återger faderns livsråd, smyger sig en allfaderlig nästan gammaltestamentlig ton in i texten, något som ger en uråldrighet till den tillvaro de spenderar i vildmarken.

Det är först när systrarna hamnar i moderna sammanhang, som danskvällen och resorna till stan som kontrasterna mellan deras unika liv och vårt nutida framträder som tydligast. Här tangeras den problematik som brukar nämnas i dikotomin mellan stad och land, mellan centrum och periferi. Här upplever jag att en slags exotifiering framskrivs av Jordahl. Hon mejslar med ord fram den vilda häxlika otämjeliga kvinnligheten. Systrarnas röda hårsvall är dessutom ett attribut som understryker passion, eldighet, temperament och kan även litterärt kopplas till demoner, häxor och vampyrer. Här finns även en stark länk mellan den otämjda obekväma, oberäkneliga och ibland farliga vildmarken, och systrarna själva som innehar samtliga av nämnda egenskaper. Detta berättartekniska grepp är intressant eftersom det pekar tillbaka på tiden då Sju bröder skrevs, då både människan och mannen var skapelsens krona och naturen och kvinnan skulle tämjas, kontrolleras och definieras. Så trots systrarnas grova språk som kan upplevas som frigörande och trots det härliga drivet i textens humor och lakonism, så kikar ett ifrågasättande syfte fram mellan raderna.

Något annat som bör nämnas är att författaren tidigare varit aktiv i diskussionen om klass, inte minst med sin skönlitterära debut om Ellen Key Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Det vilda livet i djupskogen flirtar med idén om ett klassfritt samhälle som numera skulle kallas off-grid-liv för systrarna och improviserande preppare. Tyvärr ersätts könsroller och klasstillhörighet av en tydlig social hierarki, där de systrar som mest liknar fadern och som anammar hans ideal står högst upp i maktpyramiden medan de utan muskelstyrka och med exempelvis sämre syn står lägst. Helt nytt för författaren är att använda sig av en allvetande berättarröst, något som sker med skiftande resultat. De 333 sidorna är lite som en rebellisk skrevspark av en vätte. Den är inte tillräckligt kraftfull för att avväpna mig, men nog så överraskande och underhållande. Jordahl väjer inte för att benämna och belysa äcklet; den här boken osar eldrök, otvättat kön, blod och djurspillning.