Recension av De förlorade ordens bok

Recension av Pip Williams De förlorade ordens bok, (The Dictionary of Lost Words), översättning: Annika Sundberg, år 2022.

Året är 1886 när prologen inleder berättelsen om hur huvudkaraktären Esmes liv vävs samman med tillblivandet av The Oxford English Dictionary eller OED, som den också kallas. Hon är inte mer än fyra år gammal när hon blir nyfiken på orden som skickas till skriptoriet på små lappar med beskrivande citat. Vissa är självklara, andra behöver spåras tillbaka genom historien av de herrar som arbetar under James Murry, lexikografen och huvudredaktören för uppdraget. Vid denna ålder är Esmes plats antingen i sin fars knä, eller under det stora sorteringsbordet, där hon betraktar herrarnas olika personliga uttryck i strump- och skoval, och deras rörelser med tår och fötter.

Så plötsligt en dag kommer en liten lapp singlandes ner med ett ord som ingen saknar. Ett förlorat ord, som Esme bestämmer sig för att ta hand om. Orden blir fler alltmedan Esme växer från barn till ungdom. Och något som blir tydligt för henne under tidens gång är att de förlorade orden består av uttryck som kanske inte så ofta skrivits ner i viktiga böcker eftersom de tillhör en annan värld än den akademiska och aristokratiskt manliga.

Pip Williams, som föddes 1969 i London, växte upp i Sydney och är numera bosatt i Adelaide, Australien. Hon har tidigare arbetat som forskare, bokrecensent, reseskribent, och skrivit poesi och noveller, men detta är hennes debutroman. När hon intervjuas i programmet Babel den 30 oktober 2022 påpekar hon att man kan undra hur många ord som tappats bort med avsikt genom tiderna. Ord som inte varit accepterade för att de beskrev kvinnliga känslor, den kvinnliga kroppen, eller är uttryck från ett ofta obildat lägre samhällsskikt.

Hon berättar också att hon själv har en speciell relation till ord och att hon som ung avskydde ordböcker. Som dyslektiker fick hon höra att hon skulle slå upp ord för att finna rätt stavning, men eftersom hennes egna ord redan var felstavade så hade hon svår att hitta rätt, något som pekar rakt in i De förlorade ordens bok, där Esme letar efter ord som inte accepteras av de etablerade lexikograferna.

I avsnittet "författarens kommentarer" kan vi läsa två frågor som blev upprinnelsen till romanen: "Har ord olika betydelser för män och kvinnor? Och är det i så fall möjligt att vi har förlorat någon betydelse när vi har definierat dem?". Här sätter Williams fingret på ett hett ämne, för hur kan en individ uttrycka sig utan korrekt definierade ord, och hur kan en individs röst ens höras utan ord? Om det som sägs ständigt blir översatt av en inte riktigt hållbar betydelse går innebörden av ordet förlorat, rösten når inte fram. Detta närmar sig Gayatri Chakravorty Spivaks diskussioner om hennes begrepp "den subalterna" i Can the Subaltern Speak?

Williams blev inspirerad av boken The Surgeon of Crowthorne skriven av Simon Winchester, som också behandlar tillblivelsen av OED. Själv känner jag en viss likhet med Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón från 2012. Här blir 10-åriga Daniel indragen i mystik och äventyr efter att hans far har visat honom "De bortglömda böckernas gravkammare" och givit honom i uppdrag att bevara en av de utrotningshotade böckerna. Känslan av att som ung stå inför ett förunderligt uppdrag är något som förenar de båda berättelserna.

De förlorade ordens bok innehåller flera kvinnliga förebilder som hjälper Esme i sin jakt på ord. Hushållerskan Lizzie, med sin ibland tillknäppta omsorg. Ditte, den enda kvinnliga lexikografen som ibland tillfrågas av herrarna. Och Mabel, med sina orädda och mustiga uttryck som hon gärna delar med sig av. Suffragetterna stegar också genom en del av boken med sitt kraftfulla ord "systerskap". Andra reella samband finns också. Fullständig kvinnlig rösträtt i Storbritannien instiftas samma år som The Oxford English Dictionary blir färdigställd, 1928.

Pip Williams språk är rikt, omhuldande och poetiskt. Man känner mer än får beskrivet hur sorteringsbordets prasslande lappar doftar torrt och lite dammigt. På det viset kan det vara en feelgood-roman. Men att ämnena som beskrivs i romanen är lika relevanta idag som för hundra år sedan ger berättelsen en aktualitet och en känsla av dubbelexponering. När Esmes första menstruation rinner längs benen och blir orsak till ett avstånd mellan henne och pappan, mellan henne och världen, kryper förståelsen sakta fram. Den här boken är skriven för de förlorade orden, och för de som står utan ord, röst och sin länk till världen. Så känns den i mig.