Receptionsanalys av Ut ur min kropp

Reflektioner över receptionen av Sara Meidells bok Ut ur min kropp och den efterföljande debatten.

Den 14/10 2022 ger Norstedts förlag ut boken Ut ur min kropp, skriven av Sara Meidell, författare och kulturchef på Västerbottens-Kuriren. I boken beskriver hon sitt liv i anorexins grepp, ett dokument inifrån där sjukdomens belöningsmekanismer suddar ut gränserna mellan den självständiga rösten och ätstörningens megalomaniska fortgående. 

De första reaktionerna är mest positiva men den 16/11 publiceras en annan typ av text i Göteborgs-Posten. Här hävdar litteraturkritikern Mikaela Blomqvist i sin debattartikel att "Ut ur min kropp liknar ren reklam för anorexi och som sådan kan den inte vara annat än falsk". Hon menar att det är kritikerns uppgift att uppmärksamma detta. Blomqvist ser en etisk problematik i verket, som hon menar ligger i att ett vackert och suggestivt språk förleder läsaren att tro på en romantiserad bild av anorexi. Hon väver på så vis samman det estetiska omdömet med det etiska, vilket ger en distanserande effekt, just som Tomas Forser poängterar i Kritik av kritiken (s. 116 – 117). 

Fast här tjänar det snarare till att Blomqvist avskärmar sig än mer inför texten; det är svårt att placera in Meidell i en känd stiltradition eftersom texten beskriver ett sjukligt beteende med en nästan lyrisk prosa, vilket Thomas Anderberg berör i sina reflektioner om Bourdieu i Alla är vi kritiker. Det sociala fältet är inte allenarådande. Blomqvist slänger också i väg kängor till tre av sina kollegor: Sara Abdollahi på Göteborgs-Posten (8/11) och Abram Martina Lowden på Svenska Dagbladet (1/11) vars texter inte uttrycker förfäran över Meidells bok. Så även till Maria Andersson Vogels artikel i Dagens Nyheter (1/11) och påstår att Vogel "föraktar forskning om anorexi", vilket Vogel skarpt dementerar i en replik den 24/11 i DN.

Det är glasklart att Blomqvist och Vogel har olikartad syn på hur Ut ur min kropp ska läsas och vilken position de intar som kritiker. Är du som kritiker skyldig att representera den empiriska sanningen, som Blomqvist trycker på, eller är det gångbart att erkänna ett mer subjektivt perspektiv, det vill säga Meidells eget, som Vogel lyfter? Har du en skyldighet som kritiker att skydda läsare från lögn, omoral, farliga perspektiv? Magdalena Nordenson diskuterar dilemmat och använder sig av Fintan O´Tooles formuleringar. Han menar att en kritiker aldrig kan representera någon eller något annat än det egna subjektet. "Inte konstformen, inte ens i någon verklig mening tidningen som anställt dem. Vidare säger han om kritikerns uppgift att "det är inte att som domare av smak och värden, upprätthålla auktoriteten hos de institutioner som trycker deras åsikter". Detta står att läsa i artikeln "What are critics for?" i The Economist den 12/10 1996, (översättning: Magdalena Nordenson i Opinionsjournalistik, s. 204). 

Nordenson lyfter också något annat; när ett verk blir bedömt blir också en viss smak bedömd och kanske därmed också en grupp människor. Detta blir intressant i debatten om Meidells bok på så vis att de hårda och snudd på hatiska ord som Blomqvist yttrar faller inte enbart som omdöme över boken utan också över Meidell själv, eftersom texten är en självbiografisk ansats. I förlängningen träffas även andra läsare som kanske lider i det tysta, utan en egen röst. 

Vi kan alltså konstatera att Blomqvist läser boken som om Meidell gjorde anspråk på att äga och förmedla den enda sanningen, och dessutom den enda skildringen av sanning för Meidell själv, vilket inte är fallet enligt hennes egen replik i Aftonbladet den 21/11 2022, där hon säger också att "min bok är en krigsförklaring till detta system av misogyni och hyckleri, ett försök att skapa ett livsutrymme för ett visst fält av kvinnlig erfarenhet som vissa, vilket i debatten blivit iskallt tydligt, menar inte får berättas." Dessa rader tangerar det ansvarsområde som Meidell och Blomqvist verkar vara så oense om. Där Blomqvist med flera menar att Meidells text är skadlig och triggande, menar Meidell själv och andra med henne, att skildringen är viktig för samtiden. 

Vogels inställning påminner om Knut Ove Arntzens i "Personlig formidling og faglig forståelse, i Kulturjournalistikk; han vill etablera en ny-impressionistisk kritik vars hållning inför verket mer liknar kuratorns inför en konstutställning. Hur kan jag framhäva, problematisera, fördjupa? Av en sådan kritiker krävs lika delar professionell kunskap och ett genuint personligt intagande och förmedlande av verket.

Den 19/11 publiceras en krönika av Viktor Malm i Expressen, och som han uttrycker det, har han fått syn på något. Provokationen. Han är den enda av skribenterna som på allvar tar upp det provocerande i Meidells text och verkligen tittar på det, välkomnar det. I Villa Salò, som Malene Forsare beskrev i "Kritikens etik", Kulturjournalistikens gränser, blev provokation och dess reaktion hos deltagarna en del av den levande organismen som var verket. Forsare benämner den intressantaste aspekten av projektet Salò som ett synliggörande av "konstens ansvar i relation till den konstnärliga friheten". Kanske är det just den relationen som provocerar så mycket i Meidells Ut ur min kropp?