Världsarvet Laponia; kulturarv eller naturresurser?

I Norrbottens län, närmare bestämt i Jokkmokks och Gällivares kommuner, sträcker sig Världsarvet Laponia ut över fyra nationalparker; Sarek, Badjelánnda/Padjelanta, Stour Muorkke/Stora Sjöfallet och Muttos/Muddus. Inom den 9 409 kvadratkilometer stora ytan finner vi även två naturreservat; Sjaunja/Sjávnja och Stubbá. År 1996 blev detta landområde definierat som ett världsarv av Unesco, FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur. Begreppet världsarv kan definieras som ett område, objekt eller liknande som med sin unicitet berättar om mänsklighetens traditioner och historia. Området uppmärksammas på grund av flera framstående kvalitéer. (Laponia.nu, 2023)

"Lapplands världsarv i norra Sverige, som alltsedan förhistorisk tid varit befolkat av samerna är ett av de bäst bevarade exemplen på ett nomadområde i norra Skandinavien. Det innehåller bosättningar och betesmarker för stora renhjordar, en sed som en gång i tiden var mycket vanlig och har spår tillbaka till ett tidigt stadium i människans ekonomiska och sociala utveckling." (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization [Unesco], 2023)

Unescos Världsarvskommitté beskriver inte enbart Laponias kulturvärde (ovan) utan också dess naturvärde:

"Området är ett framstående exempel på hur jorden har utvecklats framför allt geologiskt, och hur ekologiska och biologiska förändringar sker idag. Här finns även enastående naturfenomen med exceptionell naturskönhet liksom betydelsefulla naturliga lokaler för att skydda biologisk mångfald." (Unesco, 2023)

Kulturvärdet och naturvärdet anses av många vara sammanflätat. Utan de specifika naturförhållanden som kännetecknar området skulle inte kulturarvet existera i nutid, de är alltså beroende av och berikar varandra. Renarnas klövtramp och betande formar exempelvis marken och naturen som nuförtiden i flera områden mer uppfattas som ett kulturlandskap mer än en orörd vildmark, där renen håller fjällhedarna öppna, lite som med ängsmarkerna nere i södra Sverige som har betesdjuren att tacka för sin artrikedom. Många renägare är numera även engagerade i skötseln av världsarvet. I den här texten kommer jag dock att försöka lägga tyngdpunkten vid dynamiken och betydelsen av kulturarvet, även om jag då ibland behöver ta hänsyn till det naturarvsliga.

Sedan 1 januari 2013, då förvaltningen av Laponia gick från Norrbottens Länsstyrelse till en ideell förening, Laponiatjuottjudus/Laponiaförvaltningen, har större möjligheter funnits för de lokala renskötarna att påverka förvaltningen av renbetesmarkerna. De nio samebyar som rör sig över Laponia är fjällsamebyarna Luokta Mávas, Tuorpon, Jåhkågaska tjiellde, Sirges, Unna tjerusj och Baste čearru samt skogssamebyarna Udtja, Slakka och Gällivare skogssameby. Förvaltningsorganisationen är lokal och innehar representanter från Laponias samebyar, Naturvårdsverket, Gällivare och Jokkmokk kommuner och Länsstyrelsen i Norrbottens län. Men det tog många års diskussioner innan förvaltningsskiftet infriades. (Sveriges Radio, 2014 och Länsstyrelsen Norrbotten, 2023)

När Rodney Harrison introducerar begreppet heritage i boken med samma namn räknas Unesco:s tjugo olika definitionstyper av kulturarv (cultural heritage) upp från 2002. Man kan se en viss överensstämmelse med nio av dessa, och fem av dem är definitiva;

¤ Cultural landscapes ([…] pastoral lands).

¤ Natural sacred sites (places that people revere or hold important but that have no evidence of human modification, for example sacred mountains).

¤ Handicrafts.

¤ Oral traditions (stories, histories and traditions that are not written but passed from generation to generation).

¤ Language.

Jag vill också lyfta fram två påståenden från Harrison som äger nämnvärd relevans när vi fortsättningsvis undersöker kulturarvet i Laponia.

"…heritage as a concept is constantly evolving, and the way in which the term is understood is always ambiguous and never certain. [---] The element of potential or real threat to heritage – of destruction, loss or decay – links heritage historically and politically with the conservation movement". (Harrison, 2013).

Den rörliga och skiftande betydelsen av begreppet kulturarv blir tydlig när olika perspektiv inifrån och utifrån Laponia undersöks. I ett historiskt perspektiv har Laponia tidigare varit Lappskatteland men detta ändrades när den första rennäringslagen började gälla 1886. Efter det begränsades samerna alltmer, i synnerhet de som levde på jakt och fiske. Dock påbörjas en kolonisering av Sápmi redan på 1300-talet vilken Gustav Vasa och efterföljande konungar understödde. Skatteavgifterna för samerna växer under 1600-talet eftersom kronan blivit tunnare av krigen. Rikskansler Axel Oxenstierna (1583 – 1654) ska ha sagt "Jag behöver ingen koloni – jag har ju Norrland", när bland annat silverupptäckter gjordes i Nasafjäll. Tvångskristnande och förbud mot det samiska språket, jojken och religionen visar tydligt var staten och kyrkan stod gällande samiskt kulturarv och leverne. Prästerna påverkade även den samiska kulturens uttunning genom att försvenska samiska namn och undvika att anteckna samiskt ursprung i kyrkböckerna vid giftermål, dop eller liknande, vilket skapade en osynlighet. Under slutet av 1800- och början av 1900-talet uppstod dock en annan typ av politik där man utestängde samer från det svenska samhället och istället tvingade dem att enbart delta i det samiska livet vilket innebar att antingen var man kringflyttande med renflocken och gick i nomadskola (utan det samiska språket) eller så var man inte samisk. De samer som i generationer levt på hantverk, jakt och fiske, och bedrivit handel av olika slag föll mellan stolarna i sin osynlighet. Detta definieras idag som "lapp ska vara lapp"-politiken. (Hagerman, 2019). Efter detta snabbt skisserade historiesammandrag kan vi se att det som gav Norrland (världsarvets Laponias förlaga) ett värde var alltså inte de kullturella traditionerna i området utan naturresurser som kan gynna kronan, ett perspektiv som fortfarande lever idag, fast i annan skepnad. (Samer.se, 2023)

I nutid uppfattar människor ett hot mot Laponias kulturarv från multinationella och svenska industriföretag, mestadels inom gruvindustrin, men också på grund av regeringens efterlåtenhet mot just dessa. Detta kan tolkas som att (regeringens) samtida ideal i detta nu lägger grund för värderingen att arbetstillfällen och ekonomi – den nationella och storföretagens – är viktigare än samernas och därmed hela Sveriges och världens kulturarv. Här skall tilläggas att det var regeringen Löfven i mars 2022, alltså innan regeringsskiftet den 18 oktober 2022, som tog beslutet att låta brittiska Beowulf Mining bedriva gruvdrift i Gállok/Kallak.

Beowulfs gruva ämnar bryta järnmalmen i dagbrott som blir beläget ungefär tre mil från den Laponiska gränsen. Samernas riksförbund, Naturskyddsföreningen, Länsstyrelsen i Norrbotten, FN och Unesco har alla lämnat kritik till regeringen för beslutet, som anses att mycket negativt kunna påverka naturarvet och därmed också kulturarvet i Laponia. Man är framför allt rädd för att anläggningen kommer att förstöra samebyn Jåhkågasskas renbetes- och vandringsområden, men också att Lilla Lule älv ska drabbas av tungmetallförgiftning från gruvavfall, vilket skulle påverka dricksvatten i området. Även urskog och arter som rödlistats riskerar att hamna i gruvdriftens väg. Kritiker som höjt rösten menar att Sverige redan producerar 90 % av Europas järn och att metallen inte är nödvändig i omställningsprocessen till fossilfritt leverne, bättre då att satsa på återvinning av metaller för att täcka behovet. Det skall också tilläggas att annan gruvverksamhet redan förekommer i områden som gränsar till Laponia. (Naturskyddsföreningen, 2022).

I Maths Isacsons artikel "Industriarvets utmaningar, Samhällsförändringar och kulturmiljövård från 1960-tal till 2010-tal" i Bebyggelsehistorisk tidskrift anas hur inställningen till och andemeningen hos begreppet kulturarv förändrats i takt med tidens gång, precis som Harrison påpekade. Isacson konkretiserar det hela i sina resonemang om hur angeläget industriarvet var i kulturarvsfältet under 1990- och 2000-talet, och hur intresset nu svalnat alltmer fram till idag. Han skriver att "Det kommersiellt gångbara industriarvet, det unika och estetiskt tilltalande i regioner med efterfrågan på lokaler och ett publikt underlag, har förts bort från kulturarvsfältet, till ett kommersiellt, politiskt definierat, tillväxtfält" (Isacson, 2013).

Han pekar också på att man kan "i Pierre Bourdieus mening tala om en polaritet mellan samtidiga tendenser inom fältet. En sådan polaritet utgör enligt Bourdieu i själva verket ett av de utmärkande kännetecknen på ett fält" (Isacson, 2013). Det vill säga hur dessa olika uppfattningar om kulturarv mäter sig mot varandra, konkurrerar. Själv tänker jag att i ett alltmer politiskt polariserat klimat verkar Laponias kulturarv och Laponias industriresurser befinna sig på samma fält; det ideologiska. Två ideologiska läger dominerar och kan om möjligt kokas ner till två övergripande frågeställningar som argument och debatt verkar cirkulera kring: Ska vi behandla jorden som om vi vore dess herrar, antropocentriskt, och enligt en föråldrad världssyn, eller kan vi klättra ner från den hierarkiska piedestalen och verka biocentriskt i Laponia? Eller: Varför ska inte de råvaror och naturresurser som stärker den svenska ekonomin utvinnas och användas med arbetstillfällen och välfärd som följd? (Isacson, 2013). I "naturresurser" från sista frågeställningen ingår även skapande av turistnäring så som organiserad vildmarksturism, men också annan turism som skulle göra betydligt mer åverkan på Laponias natur- och kulturarv.

Laponia drabbas också av klimatproblematiken. Kraftigt skiftande och genomsnittligen varmare temperaturer under vintertid leder till att laven – renbetet – täcks av is i stället för mjuk snö och blir därmed oåtkomlig för renen. Något som den nuvarande regeringen indirekt tillåter eftersom de främjar en succesivt nedmonterad klimatpolitik. Det tål också poängteras att högerextremt inflytande över nuvarande regering kan påverka både allmänhetens och regeringens syn på kulturarv, då vissa riksdagsledamöter menar att samer inte är svenskar och att det mångkulturella är ett hot mot svenskheten. Dessa nationalistiska och ultranationalistiska grupperingar hämtar sin version av nationalism ur samma tankegods som den relativt ofarliga nationalismen, den drivs bara längre ut åt den ideologiska högern. 

I Älskade museum kan man läsa "Att nationalismen visar sig i vardagliga tankemönster och kulturformer kopplade till nationalstater, inte bara som extrema yttringar, är en viktig kulturvetenskaplig utgångspunkt". (Hyltén-Cavallius, Svanberg, 2016) Med detta i åtanke kan vi dock konstatera att det inom ultranationalismen används delar av nationell historia och kulturarv som argument för att reproducera och berättiga ett ultranationalistiskt tolkningsföreträde av vad som är svenskt kulturarv. Det som inte rimmar med de ultranationalistiska idealen sorteras bort och smutskastas. Detta kan vi se i undersökningen av olika nätforum som presenteras i Älskade Museum, vilken utfördes under 2013 – 2015. Ett världsarv som lyfter betydelsen av kulturen hos en samisk ursprungsbefolkning går inte hand i hand med en ultranationalistisk syn på germanerna som skandinavernas och svenskarnas ursprung. 

En granskning av Flashback forum avtäckte en mängd pejorativ om samer som "inkräktare", "lappjävel", "fjällkines" och "bakåtsträvande minoritet". I sammanhanget beskrivs det som "dumt, absurt eller horribelt att samerna ska räknas som urfolk" och att "svenskarna var först, vi är germaner". (Hyltén-Cavallius, Svanberg, 2016). Med dessa fakta kan vi dra slutsatsen att ultranationalister inte skulle erkänna Laponias samiska traditioner som sitt kulturarv.

I texten Att ge plats, Kulturarvssektorn och de nationella minoriteternas historiska platser tas frågan om minoriteters rätt till kulturarvsplatser upp, och även den allmänna inställningen till minoriteters kulturarvsplatser i Sverige. Författarna har även genom intervjuer tittat på hur minoritetsbefolkningar själva resonerar inför kulturarvsplatser. I sina undersökningar av kulturarvsplatser och fornminnesplatser kopplade till bland annat samerna framkom att den registrerade kunskapen har stora brister, mycket för att resurser och expertis hos FMIS (Riksantikvarieämbetets nationella fornminnesinformationssystem) inte räcker till för att utföra arbetet som krävs inför och vid en registrering. I stället beskrivs det hur "mängder av uppgifter idag saknas och i stället samlas på hög på skrivbord över hela landet". 

De noterade även att arbetets kvalitet ofta var avhängigt det personliga engagemanget hos enskilda personer, som i vissa fall investerade mycket egen tid och energi i arbetet på grund av ett brinnande intresse för ämnet. (Martins Holmberg et al., 2018). Detta leder fram till slutsatsen att vissa minoriteters tillgång till kulturarvsplatser inte är konsekvent och förutsägbart genom reglering, utan vida skiftande, och beroende av anställdas godtycke.

Tanja Sevä, handläggaren för natur- och kulturmiljöstöd vid Sametinget, menar att:

"kulturmiljöfrågorna är viktiga; om ingen pekar på de platserna så är det som att de inte funnits. […] Vi har en historia men den är inte nedtecknad utan har gått från mun till mun. Vi vet väldigt mycket men ändå så lite. Det har inte dokumenterats, och även om det skrivits en del så är det ingen som har helhetsgreppet längre. Det är väl det som är problemet." (Martins Holmberg et al., 2018).

I ett senare samtal med författarna berättar Sevä, att samer "kan söka och få bidrag för att ta hand om en plats. Då handlar det om röjning för att hålla platsen öppen och tillgänglig, och man förbinder sig att ta hand om platsen i fem år". Vidare pekar hon på att det inte finns någon bestämd tjänst inom Sametinget för sådan verksamhet vilket leder till en beklaglig strukturlöshet.

När författarna till Att ge plats sammanfattar sitt arbete med intervjuer och förfrågningar inom kulturarvssektorn framkommer också på flera håll att skillnaden mellan samiskt och "allmänt" synsätt på kulturarvsplatser, och behandlingen av dem, är ett av hindren som ibland uppstår i arbetet. Vissa samiska platser hålls medvetet men diskret i skymundan för allmänheten, då man inte vill få dem förstörda av ovänligt inställda besökare. Att offentliggöra samiska kulturarvsplatser verkar vara tätt förbundet med den typen av risker.

Vissa historiska platser hålls gömda av andra kulturella anledningar; osynligheten har en traditionell funktion för de aktiviteter som utförs på platsen. Kulturarvssektorns inställning till dessa platser skapar en kulturell friktion mellan samer och ofta statliga organ och organisationer. Den väl tilltagna ytan hos de områden som bör inventeras är ytterligare ett bryderi, och att man tidigare inte haft nödvändiga kunskaper om samerna och deras kulturarvsplatser. Detta har mynnat ut i ofullständiga inventeringar med bristfällig täckning av stora områden.

En slutsats som författarna drar är att frågan kvarstår, "om hur de nationella minoriteterna på allvar, och på sina egna villkor, kan ges plats i bilden av det svenska landskapet och kulturarvet". (Martins Holmberg et al., 2018).

Litteraturförteckning

Hagerman, Maja, (2019), Trådarna i väven, På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige, Norstedts.

Harrison, Rodney, (2013), Heritage, Critical Approaches, Routledge.

Hyltén-Cavallius, Charlotte & Svanberg, Fredrik, (2016), Älskade museum, Svenska kulturhistoriska museer som kulturskapare och samhällsbyggare, Nordic Academic Press.

Isacson, Maths, (2013), "Industriarvets utmaningar, Samhällsförändringar och kulturmiljövård från 1960-tal till 2010-tal", Bebyggelsehistorisk tidskrift, 65/2013, s. 17 – 36.

Laponia, World Heritage in Swedish Lapland, (2023-03-05), Laponia.nu/Laponias storslagna natur, <Laponia - Laponias storslagna natur - Laponia>

Länsstyrelsen Norrbotten, (2023-03-05), Laponia, <Laponia | Länsstyrelsen Norrbotten (lansstyrelsen.se)>

Naturskyddsföreningen, (2022-10-07), 6 frågor om gruvor och Gállok, naturskyddsforeningen.se, <6 frågor om gruvan i Gállok (Kallak) (naturskyddsforeningen.se)>

Martins Holmberg, Ingrid; Saltzman, Katarina; Andersson, Sarah, (2018) Att ge plats. Kulturarvssektorn och de nationella minoriteternas historiska platser, Makadam Förlag.

Samer.se, (2023-03-05), Koloniseringen av Sápmi, Samer.se, <Koloniseringen av Sápmi - Samer.se>

Sveriges Radio, (2014-01-11), Om världsarvet Laponia och en pressad växtskatt, Naturmorgon, <Om världsarvet Laponia och en pressad växtskatt 11 januari 2014 - Naturmorgon | Sveriges Radio>

United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization [UNESCO], (2023-03-05), unesco.se/Verksamhetsområden/Laponia, <Laponia « Svenska Unescorådet (hemsida.eu)>